onsdag 7 maj 2014

Det där med macarons

Alltså det här med macarons. Det är verkligen inte min grej. Missförstå mig inte - det är min grej i alla högsta grad - att äta dem. Men inte att göra dem. Sist jag bakade macarons var jag arg som ett bi, chockerade omgivningen med exceptionellt fula ord och slabbade ner hela köket och halva vardagsrummet. Det var några år sedan. Därefter började mandelmjöl dyka upp till och med i de öländska mataffärerna, och jag bestämde mig för att skylla mina tidigare misslyckanden på dåligt hackade mandlar som fastnat i spritsen. Härom veckan fyllde min jobbarkompis Marija 50, och jag tänkte fjäska med Marys macarons med salt kolakräm, eftersom det var något jag kunde göra helt laktosfritt till henne.

Min bloggkompis Mary sitter helt ohotad på macaron-tronen, hennes macarons är både godare och snyggare än de jag fått på Ladurée i både Paris och Stockholm. Men det är nog bäst att hon och jag fortsätter med vårt standardupplägg; hon bakar och levererar, jag äter och kommer med glada tillrop. Ett mycket bra upplägg, om jag får säga det själv. För trots att jag följde receptet till punkt och pricka blev de ändå inte lika fina som Marys. Okej, hon har övat väldigt mycket mer än mig, och övning ger färdighet. Men ÄNDÅ. Jag blir fortfarande skitarg när jag gör macarons. Fastän jag numera kan använda mandelmjöl. Det hjälper liksom inte. Smeten kladdas fortfarande över hela köket, halva vardagsrummet och mig själv. Macaronsen blir toppiga istället för platta, helt olika i storlek, och kolakrämen råkade jag få så rinnig att jag fick frysa den. Av fyra plåtar var dessa tre stackars macarons de solklart bästa. Så nej, det tar nog X antal år innan jag bakar macarons igen. Om det någonsin inträffar. Alla borde istället ha en Mary till kompis. Synd bara att hon bor så långt bort. Vill ni flukta över Marys salta karamellmacarons, och prova på att göra dem själv, så hittar ni dem här. Kanske hemligheten stavas tålamod. Kanske jag borde gå i terapi för arga bagare. Djupa funderingar, så här på kvällskvisten. 

18 kommentarer:

  1. Usch! Känner igen det där när det inte fungerer... Jeg tror att jag aldrig har sagt så många fula ord som när vi bakade pepparkakshuset förra julen, jag är fortfarende ARG när jag tänker på den heta sockern. Får hoppas att jag har hunnit lugna ner mig lite till nästa gång. Eller första gången jag bakade en budapestrulle till exempel, som födelsedagstårta. Den sprack och det var grädde överallt. Tyvärr fick jag bjuda födelsedagsbarnet ändå, och alla gäster. Jag verkligen hatar när det inte blir som jag hade tänkt mig.
    När det inte blir snyggt, tänker jag att huvudsaken är att det smakar gott. Det är väl ändå lite därför man bakar...
    Änten ägnar du nu din tid åt att vara lite irriterad för du inte kan lika bra som din kompis Mary eller du gör det som du är bra på och blir ännu bättre.
    Kram
    Anne
    Ps. Jag slänger nu en rabarberpaj i ugnen, det går inte att mislyckas med en sån, ingen ståller höga krav på hur den ska se ut eller hur?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anne för din härliga kommentar! Själv säger jag ytterst fula ord när jag bakar macarons (vi pratar könsord, alltså, så illa är det). Men jag håller med dig, tacka vet jag rabarberpajer. Har gjort en i veckan nu de senaste veckorna. :-) Kram!

      Radera
  2. Dina macarons var gjorde med kärlek (kanske med en liten släng av ilska :- ) )och dessutom var dom till mig. Dom var jäääättegoooda. Love you!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hihi, det är sant. Och de var ju goda. Puss på dig kompis! :-)

      Radera
  3. Ha ha ha, så befriande att höra!!!
    Ja, jag kan inte ens tänka att jag skulle ge mig på det.
    Men äta dem, det gör jag med glädje;-)
    Hur mår du nu? Jag har en kompis som ska ha i slutet på maj här nu, alltså den där bebismagen.
    Det är det vackraste jag vet!!!!!
    Kram Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, jag köper hellre.
      Åh, jag mår finfint än så länge! :-) Kram på dig!

      Radera
  4. Skitmacarons! Jag har inte ens vågat mig på att baka dom då jag läst hur svårt det är och det var inte alls länge sedan jag smakade på min allra första. En fransk liten macarone på plats i Frankrike som hette barbapappa! Den var blå och perfekt rund.Jag dog lite av smakupplevelsen eftersom jag trott att denna lilla grej varit hajpad. Jag fick äta upp min hatt och numera älskar jag macarones.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag vet, jag trodde också att det var överdrivet. Men de är verkligen svingoda. Speciellt Marys.

      Radera
  5. Var har du hittat de fina ljusstakarna?<
    <Med vänlig hälsning <Helena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, och förlåt för sent svar! De kommer från Paradisverkstan som ligger i Färjestaden där jag bor. Men man kan köpa dem oavsett var i Sverige man bor, hos DesignOnline:
      http://www.designonline.se/SearchResult/sek1&key=paradisverkstan

      Radera
  6. Jag såg på något matprogram att om macronerna blir toppiga är det för att man använder en för liten tyll. Men vad vet jag? Jag tål inte mandel så jag har aldrig sett någon anledning att prova ;-) Men det viktiga är ju att de smakar gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Minsann! Min tyll är ganska risig, det motiverar ju onekligen inköpet av en ny. Tack för tipset! :-)

      Radera
  7. Hihi, sötnos.. Ser supergod ut iaf! <3

    SvaraRadera
  8. Ajdå, jag har också bara provat en gång och de blev fula men goda och jag trodde (hoppades) att det var pga att jag inte hade malt mandeln fint nog, men det verkar ju inte så... :/ Kanske ger det ett försök till. Men tur att Laduree har en butik 10 min från kontoret iaf, för liksom du är jag en fena på att ÄTA dem. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ååh, 10 minuter från kontoret, vilken LYX! Tänk vad jag skulle mumsa om jag hade det! Och vad fattig jag till slut skulle bli! Kram!

      Radera
  9. Att de blir toppiga beror ofta på att man vispat äggvitan för hårt. Den ska vara tjock men absolut inte som maräng, risken att de spricker ökar också om man vispar in för mycket luft.
    Om man nu ändå råkar vispa in för mycket luft och de blir mycket hårda, kan man blöta ner fingret och släta ut toppen något. Att låta dem vila i rumstemperatur är också viktigt, minst 30 minuter, men gärna en timme eller två

    Lycka till! // Anders
    www.facebook.com/acephoto.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha! Jag vispade ju faktiskt min äggvita som attan, och smeten kändes vädligt torr. Ska tänka på det till nästa gång, tack för tipset!

      Radera