fredag 23 december 2016

En julkrönika

Det är dagen före dopparedagen, och som vanligt tycker jag det ser ut som att påsken har bytt väder med julen. På Öland har vi strålande sol och plusgrader, ganska trevligt det också, trots allt.

Här kommer julkrönikan jag skrev till Barometern och Smålandsposten, som handlar om hur vår jul kommer att se ut i år:

I år kommer julen att se annorlunda ut i vår familj. Vår tradition brukar annars vara att fira jul ena dagen med makens släkt i Mariannelund där vi alltid blir serverade en traditionell, gammalsvensk jul med ett dignande julbord, ett helt skåp fyllt med egenkokt julgodis, inhyrd tomte och många släktingar. Det är en stor kontrast mot julen vi brukar fira dagen därpå tillsammans med min sida av släkten på Öland, ett firande som alltid är minst lika trevligt. Då äter vi ingen traditionell julmat, vi är inte så många och det är stillsamt. Eller det var i alla fall stillsamt innan min syster och jag började yngla av oss.

I år kommer vi dock att stanna hemma på Öland. I början av november föddes vårt andra barn, och längre resor än till den lokala ICA-butiken är inget som lockar just nu. Barnet har kolik precis som hennes storasyster hade, och därför äter jag just nu helt mjölkproteinfritt och försöker undvika all mat som kan göra det värre för hennes lilla mage. I hemlighet drömmer jag dock om gräddig glass, kryddstark glögg och goda ostar.

I år när maten dukas fram kommer minst två av oss att vråla ”Neej! Vill inte ha!” Jag tror det blir min 2,5-åring och hennes 4-åriga kusin, men man kan aldrig riktigt lita på svärmor heller. Jag kommer att äta mjölkfria lussekatter och köttbullar utan lök (lök är på koliklistan, för den oinvigde) med bebisen i bärsele på magen, skumpandes upp och ner och fram och tillbaka för att invagga ro i barnet. Jag ska försöka att inte spilla någon inlagd sill på henne samtidigt som jag vaggar henne till julefrid.

Men när kolikskriken dövar tonerna av Stilla Natt ska jag ändå försöka komma ihåg att vara tacksam. Tacksam för att jag har en familj att vara tillsammans med på julafton, och alla andra dagar också för den delen. Tacksam för att jag har fått barn, för det är långt ifrån en självklarhet. Tacksam för att vi har mat på bordet och tak över huvudet. Jag säger som det står på filmaffischen till Lukas Moodyssons film ”Tillsammans” - Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam.

2 kommentarer:

  1. Åh, du har så rätt! Vi har mycket att vara tacksamma för, så jul med uppoffringar får man nog ta. Tur dock att jag slipper... ;-)

    God Jul till dig och din lilla fina familj!

    Kram Malin

    SvaraRadera
  2. Verkligen!
    En riktigt God Jul önskar jag Er <3
    Kram Anna

    SvaraRadera