torsdag 17 augusti 2017

Smakminnen och svalkande drycker - en sommarkrönika

Som alltid kommer jag på det här med att lägga ut mina reportage ganska långt efter att de har gått i tryck. Julkrönikor lägger jag ut lagom till påsk, påskkrönikor basunerar jag ut till midsommar. Utlovar skärpning på den fronten. Ifall någon antecknar.

Här kommer i alla fall krönikan som kördes i Barometerns och Smålandspostens sommarbilagor i juni. Den känns kanske som ett hån om man precis har börjat jobba, men sommaren är ju faktiskt inte slut bara för att semestern är slut. Nu ska vi dra ut på den minsann!

Oavsett om sommarmånaderna bjuder på regn från tunga moln eller solsken från en klarblå himmel, kvarstår ändå det faktum att vi vill ha sommar serverat i glasen. För lika mycket jul- och vinterkänsla man får av att andas in doften av en kopp rykande varm glögg i december, lika mycket sommar är det att sippa på ett glas väl kylt rosévin i solens sista strålar en varm julikväll. Och om det regnar så smakar det faktiskt sommar ändå. Det är ju i alla fall grönt ute.

På sommaren vill vi unna oss svalkande drycker och läskande glassar, och det är till stor del tillfället som gör upplevelsen. Under rätt omständigheter kan det bli ett smakminne för livet som man väljer att återskapa så ofta man får chansen. Som den iskalla mjölken man drack till mormors kanelbullar i syrenbersån som barn, eller glassen man stjäl av sina egna barn en ljummen kväll efter att de gått och lagt sig, och dessutom toppar med ansenliga mängder grädde och chokladsås. Det är ju ändå ingen som ser. Likaväl kan det vara en iskall öl i brassestolen efter att ha klippt gräset i trettiogradig värmebölja, eller en läsk med klirrande isbitar i ett immigt glas som kyler ner hela handen en ljummen kväll på Greklandssemestern, när man äter en påse chips på balkongen efter att ha duschat av sig dagens saltvatten och sandkorn, innan man beger sig in till stadskärnan för en middag på en uteservering där bläckfiskarna hänger på tork på linor.

Någon bläckfisk lär det nog inte serveras här hemma i sommar, däremot ämnar jag äta glass gjord på fryst banan tills jag storknar. Det är den nya favoriten här hemma, och alla som smakat den iskalla bananglassen smaksatt med kakao tror att det är riktig glass. De hackade, knapriga nötterna med lite flingsalt ovanpå ger en perfekt brytning mot den mjuka, söta glassen. Eftersom den bara innehåller naturliga ingredienser anser jag att det är fritt fram att njuta av den så ofta man vill. Ser man till att alltid ha väl mogen banan i bitar i frysen och en burk kakao i skåpet, riskerar man aldrig att bli utan glass. För det vore ju ett öde. Och skulle det vara så att ni fortsätter att äta den ända in i december, så är jag inte den som säger något om det. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar